Så är vi där igen. I den där finalveckan. När innebandyn får välförtjänt strålkastarljus. Jag läser om tv-besök hos IKSU, krönikörer som djupdyker i analyser, intervjuer med var och varannan spelare i finallagen, nya vinklar som upptar medias intresse och spelarna bjuder till och visar att det finns gott om profiler inom innebandyn. Ja, det finns mycket att vara nöjd över när det gäller mediabevakningen. Under den här veckan. Det är det som är en av de stora fördelarna med att avgörandet sker genom en enda SM-final. Hur vi ska behålla innebandyn i fokus under resten av säsongen, är en annan fråga. Som vi tar en annan dag. Det viktiga är de spelare och ledare som har slitit otaliga timmar för att bli bäst, också får stå i rampljuset den här veckan.

Tänk er själva, att kunna säga att man är bäst i Sverige. Och antagligen i världen. Den känslan. Jag har själv fått vara med och uppleva den flera gånger. Allt slit var liksom värt det. Och att dessutom göra det med de personer man nästan tillbringar mer tid med, än sin familj och eventuella respektive. Lagidrott när den är som bäst.

Jag myser när jag läser om Faluns tränare Thomas Brottmans tankar inför finalen, om att han är där han vill vara och att de alla ska njuta av stunden där de får vara med det största inom innebandyn. Det må vara en klyscha men det är precis det allt handlar om. Vilka lag lyckas vara där då. I nuet. Att inte fokusera för mycket på vad som kan hända efter finalen – ifall man förlorar. Den känslan ska inte ens finnas där. Rädslan att förlora får inte bli starkare än viljan att vinna. För att använda en sliten klyscha.

Vilka vinner då?

Damerna först. Jag är så nöjd att det är just Kais Mora och IKSU som möts i finalen. Merparten av säsongen har jag velat se en rejäl kraftmätning mellan just dessa två lag som jag anser har bäst bredd och spets av alla trupper i SSL. De spelar även sevärd innebandy, högt tempo med fint passningsspel och givetvis har bägge lagen spelare som kan bjuda på det där lilla extra. Sådant som kryddar en SM-final. Kais Mora har äntligen fått till tre produktiva femmor efter att tidigare säsonger, mer eller mindre levt på sin första femma även om det givetvis är lagets främsta. Jessika Eriksson är tillbaka efter utflykten till Karlstad och även Amanda Wall efter sin längre skadeperiod. Bägge har tillfört mycket till Kais Mora, fler spelare som kan avgöra och konkurrera. Enda orosmolnet är Tess Karlssons skada, men jag har fått höra att hon är redo för spel. Bra! 

IKSU tappade ett par rutinerade spelare inför säsongen men då har några unga spelare klivit fram. Blott 16-åriga Maja Viström visade framfötterna i semifinalserien. Jag tycker även att Julia Nordin och Johanna Hultgren har tagit kliv i sin utveckling. IKSU spelar oftast på tre femmor och kan då om det krävs, gå ner på folk för att få till en förändring. Special teams blir oerhört viktigt på lördag. Här har IKSU haft problem i semispelet och det behövs en uppryckning. Tänker att det är två lag med oerhört jämbördiga lagdelar, ett tryggt grundspel, många potentiella matchvinnare och mängder av rutin av stora matcher. Vad är det då som skiljer lagen åt? Efter lite funderande tycker jag att det är målvaktsspelet. IKSU:s Emelie Frisk må ha fler landskamper än Moras Amanda Hill, men jag tycker att den senare har visat bättre form och mitt finaltips går till Kais Mora.

I herrfinalen lär det bli lika jämnt som mellan damlagen. En andra likhet är att jag även här tycker att det är de två mest kompletta lagen som möts. Det där två som det har snackats om mest under säsongen och de två som flest vill ska få mäta sina skills i en mäktig final. I förra årets final var Falun klara favoriter mot underdogen Växjö. Den här gången är det två mycket meriterade lag som möts, där inget av lagen står och faller med någon spelare. Möjligen målvakterna då. Om någon av dem får förhinder innebär det ett stort avbräck för det laget. De lär, liksom i damfinalen, ha avgörande roller. Faluns Johan Rehn och Storvretas Viktor Klintsten tillhör toppskiktet i Sverige och är bägge uttagna till stundande Euro Floorball Tour med landslaget. Nu må motståndarna ha varit olika i semifinalerna, men det är oroväckande för Storvreta att man släppte in ovanligt många mål i de matcherna.

Faluns första femma är enligt mig världens bästa och innehåller enbart klasslirare. Stort fokus på Alexander Galante Carlström och Rasmus Enström, men min årets spelare är Emil Johansson. Denna vindsnabba och spelintelligenta back har stor del i att femman rankas högt. I Storvreta är äntligen Alexander Rudd tillbaka i nästan samma fina form som i fornstora dar. Tillsammans med Albin Sjögren, Victor Andersson, Tobias Gustafsson och Mattias Samuelsson har de varit Storvretas främsta. Efter en hel del funderande, tippar jag att Storvreta tar SM-guldet med ytterst liten marginal. Trots att bägge lagen har så många skickliga spelare, tycker jag att Storvreta är starkare på tre femmor. Men vem säger att man måste spela på så mycket folk? Resonemangen går fram och tillbaka.

Fyra fantastiska lag och egentligen kan bägge SM-finalerna sluta precis hur som helst. Visst är det en helt perfekt avslutning på säsongen? Ge oss lördag och Globen nu!