När jag var liten fanns det en fotbollsplan som jag och mina kompisar pratade om med lite av magi. När andra gräsplaner knappt hade blivit av med snön så hade de full grönska och grässtrån i symbios som naturen skapat sin perfektion. Vi undrade alltid vad det var som gjorde denna magi, vi var bara små pojkar som älskade att spela boll och det här fick bli vårt egna mysterium.

Den magin som jag kände när jag var åtta år gammal och bara ville spela boll på den perfekta gräsplanen har nu till vuxen ålder översatts till att få jobba på platser som har sin alldeles egna magi. Igår hade jag privilegiet att få åka till Nyhemshallen i Mullsjö och trots att det var mitt långt ifrån första besök reser jag nu därifrån och kan konstatera att det pirrar i min mage lite som när man är kär för första gången.

Efter gårdagens match, som innehöll hela 21 innebandymål, kom jag tillbaka till mitt hotellrum närmare elva än tio. Jag satte mig på sängen, dränerad på energi, fullständigt tom och bara tittade rakt in i väggen i flera minuter. Vad hade jag just upplevt? Vad hände egentligen?

Ja, vi tar det väl från början. Jag kom till Jönköping redan efter lunch för att hinna gå igenom matchen rejält tillsammans med min nya kollega, Kimmo Eskelinen. Vi satt och gick igenom vårt upplägg inför matchen i flera timmar, pratade igenom de flesta scenarion som skulle kunna utspela sig och vad vi trodde om matchen – men inget kunde förbereda oss på vad vi skulle få se.

Ligger där en camping för fågeljägare ska ligga

Nyhemshallen i Mullsjö, för er som inte varit där så kan man förklara att den ligger ungefär där du i vanliga fall kan tänka dig att en camping för fågeljägare ska ligga; mitt i skogen, någon kilometer från en mack och långt från mycket annat. Det är en del av magin.

Utifrån är arenan några fönster och skyltar från att på avstånd kunna betraktas som ett gigantiskt traktorgarage. Men väl inne i den här magiska arenan får jag direkt en varm känsla. Man blir behandlad av alla i arenan med samma värme som en djurvän välkomnar en hundvalp. Liknelsen är vad den är, men det finns en värme och ton som många platser i Sverige skulle ta rygg på, nästan oöverträffad i samtliga idrottsarenor jag jobbat i.

Matchen började och kommentatorspositionen förflyttades till en biosalong där vi istället för att se en 31:a omgång av årets SSL fick se en uppvisningsfilm till hur man skulle presentera innebandyn på ett optimalt sätt för att så ett intressefrö i vilket sporthjärta som helst.

Slutspelet börjar först den 15 mars, nästa torsdag för att vara exakt, men för mig tändes en gnista igår. En gnista till en eld som kommer att brinna hela vägen till 21 april och hela vägen till Globens innandömme.

Ni som inte såg matchen, se den. Den ligger kvar på Cmore.se att se 48 timmar efter matchen och sedan visar ni den för den ofrälste vän ni vill ha vid er sida vid nästa innebandyarenabesök. De kommer glatt att följa med.

Mullsjö spelade som i trans, som att de sett fram mot matchen som en tioåring längtar efter julafton. De hade något att bevisa, en gigant att göra det mot och som de gjorde det. Efter att sedan oktober fått höra att laget spelare sämre än vad de borde göra med sin trupp så fick vi nu se en potentioal hos Mullsjö som borde skrämma flera lag i SSL.

Storvreta var inte i närheten av 100 procent, men det säger också lite om deras absurda styrka den här säsongen. De kommer att gå in i slutspelet förbannade för plumpen i Nyhemshallen och mest troligt göra slarvsylta av allt motstånd, kanske var det här exakt vad de behövde för att inse att de inte är oövervinnerliga. För Storvreta var det en tuff förlust, men det var nog bara det. Ett uppvaknanade ur en segerrik dimma.

Matchen var hård, tuff, bjöd på individuell skicklighet och i ett tempo som hade fått en trummis mitt i en virvel att bli avundsjuk. Det som bidrog till magin var också att de som hade letat sig till Nyhemshallen lever om som att varje individ är fyra röster som när pojkar samlas på en efterfest för att skrika ut Tommy Körbergs ”Stad i ljus”. Vi har alla varit där.

Det var ”bara” 896 personer på plats i Nyhemshallen, men när matchen var slut hade ryktet börjat gå på byn och jag började leka med tanken av att det ringts in förstärkning till läktaren i stil med ”har du hört vad som sker?”. Det är Nyhemshallens magi, det är en akustik i lådan som gör att håren på armen reser sig.

Jag. Är. Imponerad.

Den innebandyn vi fick se igår, det är den vi vill ha. Den produkten SSL visade upp igår är extremt stark, det är åt det hållet sporten borde styras. Ingen, Storvretafans eller Mullsjöfans kan förutom resultatet ha något att invända på showen.

Tack för att jag fick vara där, tack för gästvänligheten och framför allt – tack för magin. Nästa vecka börjar slutspelet. Som jag längtar.

PS. Matchen var den sjunde mest målrika matchen någonsin i SSL. FC Helsingborg-Balrog från 2009 innehöll 25 mål, en match har innehållit 23 mål och fyra matcher har innehållit 22. Såklart har Joel Mileson tagit fram den statistiken så jag tackar Joel för det och för allt sitt gedigna jobb för innebandyn.