Det är i stort sett tomt i lobbyn på spelarhotellet när jag ska intervjua Malin Andréason. I stort sett då Andréason pluggar med hjälp av bästa vännen Anna Wijk . Eller ja, ”pluggar”. Norge möter Lettland och hejaropen för lagkompisen i KAIS Mora, Tone Einstulen hörs någorlunda högt. Framförallt när det står klart att Norge vinner med 3-2. Att Malin Andréason är här i lobbyn på VM 2017 är på flera sätt en otrolig resa. Och delvis en repris på VM 2015 då hon kallades in sent som reserv.

Den här gången kom chansen lite tidigare. Återbud till EFT i november gjorde att Andréason kunde visa vad hon gick för med 5 mål och 1 assist.

– Det var klart att jag besviken när jag först inte kom med i EFT. När truppen släpptes kändes det som att att jag var i bra form. Samtidigt ville jag bevisa mig och när chansen kom så var det bara att njuta och ta den.

Hade du gett upp den här gången?

– Det är klart att man funderade en del. Det var ju fortfarande spelare på hemmaplan som var aktuella och man vet ju aldrig hur Andreas tänker där och då. Samtidigt har jag alltid trott på mig själv och att det skulle vara möjligt.

Fanns det någon dialog er emellan? 

– Nej vi har inte haft någon dialog, inte innan jag blev inkallad till EFT.

Till skillnad mot VM 2015 så är det den här gången andra orsaker som gjort att Andréasons väg till VM är än mer otrolig. För mindre än ett år sedan, den 21 december 2016 blev Andréason genom kejsarsnitt mamma till sonen Milo. Milo som dessutom var två månader tidig till världen.

– Jag tror inte många förstår vad jag har gjort det senaste året. Att bli mamma är det bästa jag gjort och att bilda familj och hela den biten. Samtidigt kände jag mig inte klar med innebandyn när Milo kom. Det har varit mycket blod svett och tårar under sommaren och den fysiska biten är ju något de har påtalat även tidigare.

Mindre fyra månader efter att Malin Andréason blev mamma till Milo spelade hon SM-final. Foto: Per Wiklund.

Två månader efter att Milo kom till världen så fick Andréason börja vara med och träna igen. Mindre än fyra månader var hon med och spelade SM-final med Mora. Bara det en imponerande prestation.

– Ja var på plan två månader efter. Eftersom det blev ett snitt vilket innebär en operation så fick jag inte träna på två månader och sedan fick jag smyga igång med promenader, vara med på några övningar och göra mammamage träning. Det blev ju en väldigt tuff start eftersom Milo kom så tidigt. Samtidigt ville jag tillbaka och jag har alltid haft drivet även om jag inte varit ett fysfenomen tidigare.

Hur bra form är du i nu? 

– Jag har nog aldrig varit så bra tränad som jag är just nu. Jag backcheckar som aldrig förr och det har aldrig varit så roligt att spela som nu. Där är Milo mitt största driv. Jag kan inte offra så mycket tid att vara iväg från honom och inte prestera på topp. Jag tror inte jag hade kunnat vara i den här formen utan honom.

”Vi har gjort resan tillsammans”

Det märks tydligt att det här har varit en väg till VM som varit en resa för hela familjen, och då inte minst Milo som är en stark drivkraft för Andréason. Efter ett par infektioner var det först för sex månader sedan som Andréason kunde börja träna för fullt.

– Det har varit hård och tuff träning där jag fått bra hjälp av våra duktiga fystränare. Ibland har jag tränat två gånger per dag och jag har även, till skillnad från tidigare kört aktiv vila som simning när vi haft vilodagar. Milo har varit med på det mesta i den träningen som upp för Gesundaberget och i gymet i Unihoc Arena. Man skulle kunna säga att vi har gjort resan till en VM-plats tillsammans. Jag tror inte många förstår vad vi gjort, det är trots allt mindre än ett år sedan han föddes.

Andréason på årets upptaktsträff. Då utan dialog för att vara aktuellt för VM-plats. Foto: Per Wiklund

Att vara landslagsspelare i innebandy och få ihop ett liv utöver sporten är inte lätt. Det är ett ständigt pusslande och bara för att en i familjen är en av världens bästa spelare innebär det inte att den andra kan stanna upp sitt liv och vara ledig i tre veckor. En tuff vardag och Milo är inte på plats i Bratislava.

– Han är på hemmaplan. Vi tog det beslutet att det skulle vara bäst så. Sambon har ett jobb där han reser mycket och kan komma ner i nästa vecka för att ge stöd och heja. Det hade kanske kunnat gå att anpassa men Milo har det bra hos gammelmormor och gammelmorfar. När vi var på VM-lägret i Playitas så ställde min farbror upp på dagarna och Josef, sambon kom hem efter jobbet. För mig så fick jag hem och träffa honom i ett och halvt dygn och sedan åka igen. Men han har det bättre hemmaplan, även om jag såklart gärna hade haft honom här.

Milo på hemmaplan. Men på plats är Anna Wijk, Milos gudmor och bästa vännen som är ett stort stöd.

– Det är min bästa vän och vi är väldigt lika. Det är som min tvilling och det häftiga är att hon är född 1 år och 1 dag innan mig, båda i tvillingens tecken. I början i Mora hängde vi inte alls då vi hade varit ganska griniga mot varandra när vi spelade i olika lag. Vi är ju väldigt lika med vår envishet och vinnarskalle. Men nu har vi en fantastiskt relation och hon har varit ett jättebra stöd och en person jag bollar mycket med. Mycket kring innebandyn också och det är henna och sambon som jag har vänt mig till. Hon försökte hela tiden övertala mig om att det inte var kört med en VM-plats.

Förhoppningsvis blir det ett nytt guld för Andréason. Sveriges nästa match är mot Polen ikväll vid 18:10 innan det imorgon är dags för gruppfinal mot Schweiz. På söndag åker landslaget tillbaka till Sverige och vad jag tror så skulle Milo bli väldigt glad av att få en guldmedalj som ny leksak.

Foto: Per Wiklund